typ frida

Jag tror att alla behöver en förebild, för att ha någon att rätta sig efter.
Jag har aldrig haft en "manlig förebild", jag har alltid trott att alla pappor är svin.
Har aldrig fattat hur någon kan sakna, eller prata med sin pappa.

Jag är uppväxt med att bo själv med min mamma, med min mormor.
Aldrig fattat varför folk undrar hur det känns.
Hur fan är det meningen att det ska kännas?
Jag har alltid svarat att jag är glad att vi bor själva. Att jag aldrig skulle klara att bo med han, för han är inte typen som lyssnar eller ställer upp, han är typen som glömmer och gör vad han känner för. En toffel som lever för sin "nya".
Visst, jag använde inte de orden när jag va liten, men meningen va detsamma.

Aldrig fattat varför nån blir ledsen när föräldrarna ska flytta isär, varför är du ledsen?
För mig är det så självklart.
Jag blev alltid förvånad när folk sa att deras pappa fortfarande bodde hemma.
Jag sa till dem, att han, han kommer svika er, för det är sånt pappor gör.

Mamma har träffat en kille som finns där, någon som jag kan se upp till.
En som jag kan prata om saker med som min pappa inte ens anar.
Någon som jag önskar att min mamma hitta tidigare.

Jag har aldrig gett upp hoppet om att kärlek finns, bara hoppet om att folk stannar hos mig.