typ frida

Det var en gång nån som sa att du måste välja
Vad du ska vinna eller förlora
Du kan inte få allt
Ta inga chanser
Du kanske får känna smärtan
Kärlek är meningslöst
För kärlek kommer aldrig få dig fri
Jag kan inte stå för det
Och se livet passera förbi
Så olycklig
Men så säker som jag kan bli
Och om det sårar mig?
Och om jag bryter ihop?
Och om världen slänger mig över kanten
Mina fötter springer ut i avgrunden
Jag måste hitta min plats
Jag måste höra min melodi
Jag bryr mig inte om all smärta framför mig
Jag försöker bara vara lycklig
Jag vill bara vara lycklig

Leona Lewis - Happy

Frågan är väl hur det ska gå längre fram, när jag redan måste ha tabletter för att ens orka med dagen. Tabletter för att orka med natten. Bara 17 och så jävla beroende av något för att orka ta mig igenom dagarna som bara flyter förbi i en dimma nu för tiden, jag vet inte om ens om jag kommer ihåg när jag såg klart senast. Jag vet inte om det är sanningen jag ser, eller en illusion tabletterna ger mig, samma tråkiga liv, men med rosa ludd runt allt.
Ibland tränger panikångestatackerna fram under luddigheten och då blir allt kristallklart, det är då jag känner att jag lever. Jag hör varje ljud, känner hela min kropp, ser varje rörelse. Det enda jag inte känner är luften. Jag kvävs och då blir allt klart i huvudet. Ni förstår kanske inte, för att förstå panikångest måste man uppleva den där känslan av att luften tar slut och hela kroppen börjar skaka och en gryyyym ångest kommer, det är ångest så stark att det inte går att beskriva. Dödsångest av grav nivå. Och efteråt ett lugn som man aldrig uppnår. Det är som att dö. Attacken tar slut och man faller ihop av utmattning och orkar knappt vara vaken.
Ni kanske inte förstår, men nu vet ni, lite iallafall.